Mamma Ankis blogg

"Vänner är familjen vi själva väljer": läste jag på ett kylskåp hemma hos bekanta... Det stämmer såå bra...

Förutom min Allra käraste syster, så har jag en vän jag har känt i 28 år, Kompis S.

Vi träffades som 6-åringar på lekis, hon tyckte jag såg snäll ut, frågade om jag ville leka och på den vägen är det.
Vi har gått i genom så mycket tillsammans. Och både hon och jag vet att den andra ständigt finns kvar.
Hur man än har betett sig, så har vi alltid kunnat be om ursäkt och den andre har alltid tagit emot ursäkten.
Och sen har vi funnits där för varann för att trösta...

Jag vet att hon känner mig utan och innan, på gott och ont, och hon tycker om mig ändå... Och vice versa...
Det är kanske en av anledningarna till att vi finns kvar för varandra? Vi har liksom gjort oss oumbärliga för varann, tack vare att vi har växt upp tillsammans.

Vi har kunnat ha perioder av år som vi inte har hört av oss till varann, i och med att småbarnsåren inföll vid olika tidpunkter i våra liv, men när vi väl har hörts av så är allt precis som vanligt. Som att åren bara har varit ett par timmar...
Jag vet att Kompis S alltid vara en del av mitt liv, och jag en del av hennes...
Och våra barn är självklara för varandra... De bara "finns där", de också...
Hoppas att de med får många underbara minnen att prata om när de blir vuxna...

Tänk att vissa människor betyder så otroligt mycket för en!