Mamma Ankis blogg

Jaha, nu har två av väggarna (klädda med någon slags textil-nättapet) blivit målade i vit. Den vansinnigt fula bruna tapeten suger färg nåt så fruktansvärt och dessutom är inte ytorna i en husvagn såå enkla att måla! Fasen vad trångt det är överallt!

I alla fall så begav jag mig ut i husvagnen igår kväll och skulle vara nyttig. Åh så kul det skulle bli att måla och oj vad roligt det är att renovera sin egen husvagn... Mmm, om man fick vara SJÄLV och fixa. MEN jag har ju en liten dam som gärna hjälper till med allting. 

Jag och lilla N satte igång, hon med pensel och jag med roller. 
- Vilken tur att jag fick hjälpa dej, mamma! kvittrar hon.
- Ja visst...
- För annars hade du ju inte haft någon kompis. Allt går mycket bättre om man jobbar tillsammans.
- Mmm, men försök att inte måla på listen, fönstret, taket, hyllan eller karmen. 
En liten stund innan bad jag henne att springa in och hämta en burk med vatten och en tvättsvamp, för att tvätta bort allt som kommer utanför. Hon kommer springade med det och en rulle maskeringstejp.
- Pappa sa att vi skulle ha den tejpen, fast jag förstår inte varför... Varpå hon lägger undan tejpen och sätter i gång igen.
Lilldamen målar och sjunger schlagers, Linda Bengtzing, E-type, Frida och Amy Diamond, och då och då kommer där ett litet "Ojdå, ah det gör inget" från hennes mun.
Jag har ju redan listat ut att jag kommer få gå och torka bort färg där hon har varit. Fast det gör inget, för hon har faktiskt lyckats grunda ett par av väggarna... Inte illa.
Det stämmer ju som hon säger, att man jobbar bättre om man hjälps åt, jag behöver ju inte grundmåla de väggarna i dag. 
Jag tror dock att jag skickar ut maken N att måla i kväll, jag kan ägna mej åt att sy dynor och gardiner när det blir dags!

Efter en stunds avtorkande av överflödig färg på lister, karmar och hyllplan lägger jag ner penslen för dagen.
Reagerar inte så mycket över hur trädgården ser ut just då, men en stund senare när jag går ut så ser jag...
ALLA trädgårdsmöbler, bänken där vi sitter och myser, maken och jag, och även den lilla rutschkanan är placerade i en lång rad fram till studsmattan! 
- Ok? Vad har hänt här? frågar jag Maken N.
- Det är ju en hinderbana ser du väl? svarar han som om det var det självklaraste i världen och som att jag var det mest oförstående person som fanns.


Fast så klart, det ser jag ju! Man måste bara se det genom barnens ögon!
För mig var det en stökig, rörig trädgård som inte inbjöd till nåt speciellt mysigt umgänge, men när jag nu har sett barnen klättra, kasa, krypa och ta sig fram till studsmattan så förstår jag! 
Vem behöver betala dyra pengar till tivolin och sommarland, när man har möjligheterna att fixa hinderbanor i sin egen trädgård?!
Hinderbanan står kvar precis som den lämnades igår kväll, och den kommer nog se likadan ut fram till nästa vecka, om barnen får bestämma. Kan hända att en och annan lian eller nåt oöverstigligt berg tillkommer i banan, men då får de fixa det själva... Men allt går ju mycket lättare om man jobbar tillsammans.