Fredagsfunderingar...
Så vad ska jag skriva om idag...?
Hur det är att gå i skolan och inte ha ett jobb när man är examinerad?
Eller om hur det är att aldrig få tid/ork till att städa huset?
Om hur det är att vara förälder till en som är på väg in i puberteten/tonåren?
För det är nog den största pröving jag har gått i genom... någonsin!
Jag har inget jobb, vad jag vet idag, när jag har gått ut skolan. Förutom mina veckor som jag ska sommarjobba på Utredningshemmet. Men på något konstigt sätt så är jag inte orolig... Borde nog vara det, eftersom räkningarna kommer trilla in i vilket fall som helst...
Jag har inte för tillfället varken lust eller ork att ta tag i huset. Barnens rum borde röjas. Hela "vintern" borde röjas ut från hallen. Mössor, vantar, jackor... Men energin finns bara inte där... Även om jag vet hur skönt det känns efteråt och hur fint och "blåst" det ser ut när man är klar... Det är helt otroligt hur mycket kläder, skor och väskor en familj på fem personer har. I en liten hall...
Och det här med tonåringar... Stora A är ju dock inte tonåring förrän nästa sommar, men guuud vad han har många "symptom"! På väg in i det är han i alla fall...
Varför är man aldrig tillräckligt förberedd på de olika åldrarnas beteenden? Och inte kommer de med nån manual heller...
Jag minns såklart lite av hur det var att vara tonåring, hur lite föräldrarna fattar och hur jobbigt allt man skulle göra var.
Och jag försöker vara pedagogisk, lugn och bedyra min kärlek, fast det räcker tydligen inte...
Man kan helt enkelt inte göra rätt i en tonårings ögon.
Och det enda jag kan göra är att finnas till hands, lyssna, stötta och försöka förstå.
En dag tror jag att han kommer uppskatta det.
Och förstå att vi/jag gjorde så gott jag kunde utefter de förutsättningar och möjligheter som fanns...
Det enda jag önskar är dock att han kommer minnas hur mycket vi älskade honom...
