Samba och hosta...
Ok... Efter Lets dance i fredags övade jag och maken N på samba...
Han tycker egentligen inte alls om att dansa, men när då hans kära fru kommer och ställer sig lite snyggt intill honom, ser på honom med bedjande ögon och nynnar lite, samtidigt som hon gungar lite romantiskt, så ger han upp.
Vi övade minsann in ett par steg, till något som skulle kunna vara början till en samba.
Barnen ville också vara med, men det var faktiskt koncentration på högsta nivå, så de fick allt vara snälla och vänta tills föräldrarna var klara. Som vi skrattade! Men i vårt hus är vi sambamästare!
Lördagen tillbringades i nya vänners lag. Mamma och Pappa och deras lilla fantastiska Ni.
Jag vet inte vad det är med små barn och våra barn, men våra barn fullkomligt älskar de mindre.
Vilken tur att de små har en röst så de kan tala om att:
-Jag vill inte att du bär mig! Jag vill inte att du pussar på mig! Jag kan själv, jag behöver ingen hjälp! osv
Det är bara det att våra tre underbara barn inte kan låta de vara ifred från pussar, kramar, gos och hjälp.
Det var en ösig kväll, med tacos, vin, skratt och sällskapsspel.
Såå trevligt att träffa nya människor. Och ännu trevligare när man känner efteråt att; det gör vi om!
Sen i söndags vaknar maken N med 39,2 i feber och världens hosta. Jag hade inte sovit många timmar på natten på grund av att han skulle skeda min svala kropp med sin varma kropp. Och dessutom ligga och vrålhosta en gång i kvarten.
Så igår kväll bestämdes att han fick inta soffan, så att åtminstone en av oss orkade gå upp och köra barnen till skolan.
Då sov jag inte mycket heller... Han var ju inte där.
Så tomt, kallt och ensamt. Ingen som andades, snarkade (jo min älskade, du snarkar faktiskt) eller kröp in under mitt täcke... I natt får han faktiskt ligga kvar, eller åtminstone tills jag har somnat.
Det är ju vi två mot världen.
I nöd och lust. I skratt och gråt. I feber och hosta.
Han tycker egentligen inte alls om att dansa, men när då hans kära fru kommer och ställer sig lite snyggt intill honom, ser på honom med bedjande ögon och nynnar lite, samtidigt som hon gungar lite romantiskt, så ger han upp.
Vi övade minsann in ett par steg, till något som skulle kunna vara början till en samba.
Barnen ville också vara med, men det var faktiskt koncentration på högsta nivå, så de fick allt vara snälla och vänta tills föräldrarna var klara. Som vi skrattade! Men i vårt hus är vi sambamästare!
Lördagen tillbringades i nya vänners lag. Mamma och Pappa och deras lilla fantastiska Ni.
Jag vet inte vad det är med små barn och våra barn, men våra barn fullkomligt älskar de mindre.
Vilken tur att de små har en röst så de kan tala om att:
-Jag vill inte att du bär mig! Jag vill inte att du pussar på mig! Jag kan själv, jag behöver ingen hjälp! osv
Det är bara det att våra tre underbara barn inte kan låta de vara ifred från pussar, kramar, gos och hjälp.
Det var en ösig kväll, med tacos, vin, skratt och sällskapsspel.
Såå trevligt att träffa nya människor. Och ännu trevligare när man känner efteråt att; det gör vi om!
Sen i söndags vaknar maken N med 39,2 i feber och världens hosta. Jag hade inte sovit många timmar på natten på grund av att han skulle skeda min svala kropp med sin varma kropp. Och dessutom ligga och vrålhosta en gång i kvarten.
Så igår kväll bestämdes att han fick inta soffan, så att åtminstone en av oss orkade gå upp och köra barnen till skolan.
Då sov jag inte mycket heller... Han var ju inte där.
Så tomt, kallt och ensamt. Ingen som andades, snarkade (jo min älskade, du snarkar faktiskt) eller kröp in under mitt täcke... I natt får han faktiskt ligga kvar, eller åtminstone tills jag har somnat.
Det är ju vi två mot världen.
I nöd och lust. I skratt och gråt. I feber och hosta.
Kommentarer
Trackback
