Mamma Ankis blogg

Vet Ni vad detta är? Det är...

    

Stora N och Lilla N:s kojor. Som Pappa N snickrade (?) ihop av en gammal ribbotten och en pressening.
De är så nöjda. De har möblerat, hängt upp gardiner och fikar hela tiden i sina egna hus...

På eftermiddagen i söndags kom kusinerna på besök.
Det busades och lektes hela tiden.
Vissa hoppade och vissa lekte restaurang... Ljuvligt!





Sen fikade vi på glass, nougatsås och strössel... med andra ord sockerkick till mellanmål.
Men vad jag njuter av livet, dagar som denna...

Jaja... här äter jag kinamat i Örebro på en supermysig restaurang. Gott, billigt och massor av mat.
Första gången med pinnar... gick sådär. Spetsade maten istället, det gick lättare... Lite problem med riset dock...



Här ligger underbara Lakris i rabatten och njuter... Söting!



Och senare på kvällen gick han bokstavligen på vattnet!
Hittar honom uppe på poolen, drickandes regnvatten som samlats på poolskyddet...
Tänk om han druttat i?! Hemska tanke...

Kommer snart mer bilder.
Ska bara toppa Lilla N:s hår och plugga lite KBT inför tentan imorgon...
Bara...

Hallå Ni som läser!

Jätteroligt att Ni kollar in min blogg!
Det hade också varit sååå kul om Ni ville ge Er tillkänna...
Vissa gör det och vissa bara läser...
Ni kan väl bara skriva HEJ?! :)

Jag gör likadant, läser massor av bloggar, kommenterar ibland...
Men nu har jag försökt räkna Er. Vilka Ni är som läser. Och jag får inte riktigt ihop det...

Säg hej om Ni vill. Alltid kul att vara uppskattad...
Älskar många Hej! :)

Alltså.

Vad ända in i Askaremåla fyller pms för funktion?!
Jag känner hur hela kroppen bara gör uppror. Vill gråta, skälla ut någon, få världens utbrott och bara bete mig.
Ett sug efter choklad som inte vill ge med sig.

Försöker le när barnen kommer till mig men det är fasen inte lätt hela tiden...
Och va skyller man på?
Det är ju så dumt, undrar vad "han där uppe" tänkte när han såg till att vi kvinnor skulle ha pms?
- Minsann, jag tror jag slänger till kvinnfolket lite extra hormoner en gång i månaden, så känner de att de lever.

Bra jobbat! Jag känner att jag finns och existerar.
Det gör min omgivning med.

Så sitter jag här nu...
Stora A är hos en kompis. Lilla N hos kusinen och leker. Och hemma finns Stora N med sin kompis...
Vilket innebär att jag "får vara ifred"... Det är sååå skumt att inte behöva aktivera, hjälpa till eller fixa en massa med barnen. De roar sig själva... Hur ska det bli när de är tonåringar och aldrig hemma?
Jo men då kommer jag ju bara oroa mig för var de är och vad gör de med vem!?

Jag kommer alltid vara förälder, men allt går så fort och jag hinner inte riktigt med.
Finns det ingen nödbroms...? Om jag tycker det är jobbigt, hur sjutton har barnen det då?!
Lätt att man glömmer att det faktiskt inte är så "lätt" att vara barn. Visst de slipper räkningarna och sånt, men de har ju massor av problem med läxor, kompisar/bästisar och reglerna i lekarna.
Och deras problem är ju inte mindre för det, det är ju deras problem.

Och vilka är vi vuxna att tala om för dem att det inte är några problem?
Nä fasen, fram med respekten för barnens problem också...

Igår kväll kom vi på att Stora N skulle ha friluftsdag idag. Så vi kastade oss in i bilen och körde till Lilla affären (barnen har döpt om Matöppet till Lilla affären, så nu säger vi bara det...)
Bara för att upptäcka att de stängt för två minuter sen... Utanför Lilla affären bor Lilla N:s kompis från förskolan.
Så vi stannade en stund och de cyklade, lekte och skrattade. En spontanvisit som blev alldeles perfekt. Sen somnade de gott alla tre... Och jag fick kolla Sex and the city, nygammal favorit.

Hoppas kvällen ikväll blir lika bra... Jo det blir det ju, Desperate housewifes...

Allt har "löst" sig med Stora N och skolan.
Åtgärdsprogram skrivet och lilla underbara får mer hjälp i skolan och känner att hon klarar det.
Är så tacksam att det finns lärare som bryr sig...

I tisdags åkte jag och några i klassen, med lärare, till Örebro. Sverige mot narkotika mässan.
Så givande och inspirerande. Intressanta föreläsningar.
Men roligast var det nog på kvällarna när man satt i sin stuga.

På 1 timme plockade jag tre personers ögonbryn. Och på en av dem var brynen lite bångstyriga så då åkte stora kökssaxen fram... Och dessutom var det en av tjejerna som inte brukade plocka sina, så där var det till att plocka, forma, mäta avstånd, plocka igen osv... Mina egna blev dock inte plockade...
Men hjälp vad vi skrattade!
Det är skönt och befriande att få skratta och man somnar så gott...

Och till slut... Idag är det 23 dagar tills vi åker till Rhodos!
Barnens första utlandssemester. Har kollat SMHI... 29 grader varmt där nu?!
Hur sjutton kommer det bli när vi kommer dit? Jaja är man utomlands så är man...
Och med All inclusive blir det "billigt" med drickan... ;)

Usch känner mig bara lessen...
Samtal med Stora N:s fröken... Stora N:s trivs eller funkar inte riktigt... Måste göra nån slags handlingsplan.
Känns så skönt att fröken kan vara ärlig och säga som det är. Det bad vi ju i och för sig om när hon började i skolan, och när vi gick i genom vilket speciellt barn Stora N är... Så där satt jag och grät... av sorgsenhet och tacksamhet.

Vår lilla gåva... Nån "där uppe" trodde att hon skulle ha det bra hos oss, och att vi skulle klara av att hjälpa henne bli en harmonisk vuxen. Så De valde oss till hennes föräldrar.

Men när man känner att man står utan verktyg, och inte kan hjälpa henne, för att man inte vet riktigt hur...
Då känns det svårt...

Jag gör ALLT behövs och som står i min makt för att mina barn ska ha det bra.
Men när jag står utan makt, då är jag tacksam att jag har min mamma. Hon vet hur dessa små mirakel kan få hjälp.
De här barnen som behöver bli förstådda. Glad att jag har henne att fråga.

På måndag träffas vi med fröken för samtal...
Ska ta mig genom helgen. Försöka finnas där för Stora N. Få henne att känna att vi vill förstå... För det vill vi.

Lilla Stora underbara N... Vår lilla Saga. Man får tolka dig som man vill...
Vi väljer att älska dig...

Känns bra idag!
Hade på mig en ny blus idag, och har bara fått fina kommentarer... Man blir så glad, och man hoppas att de som säger dem förstår att det värmer...
- Åh, vad du klär i blått! Dina ögon bara lyser!
- Åh vilken fin färg! Den lyfter fram dina glittrande (!) ögon ännu mer!

Aaah, bara njuter och insuper allt!!
Så lite en komplimang kan göra... TACK mina fina vänner! Hela jag ler... och ögonen glittrar ikapp! Haha! :)

Ska fortsätta känna mig blåögd och fin... (fast att barnens garderob borde städas ser jag...)

Igår hade vi spegling av varandra i skolan. Från 8.40-21.40...
Fy för ända in i asarum va trött jag va när jag kom hem... Dessutom hade flickorna feber, så jag fick vara hemma med dem idag. Tur i oturen...? Ja inte sjutton får man sova länge ändå, Stora A skulle till skolan, han var ju frisk.

Iallafall, gårdagen...
Jag fick höra att jag var omtänksam, bjuder på skratt, bra på att läsa folk, sociala-kontakter-knytande (?), trygg, bryr mig inte om ifall jag gör bort mig. Och att jag var en fantastisk mamma. En av klasskompisarna sa till och med att jag var hennes förebild för hur en mamma är... Och jag bölade...
Jag är gärna fin, snäll, glad och allt, men att få vara en bra mamma... det överväger ALLT!

Det jag borde tänka på... alla var eniga; jag ska sluta ursäkta mig!
Varför ursäktar jag mig om jag har ställt en fråga? Om jag kommenterar något, även om jag har rätt svar, ursäktar jag mig. Varför, som de sa, ska jag ursäkta mig för att jag existerar?!

Har nog inte trott att jag gjorde det så tydligt, men jag upptäckte att de känner mig nog jäkligt bra allihop! Efter två år tillsammans, där vi har skrattat, gråtit och bråkat, så känner man nog varann...
Kan inte gå runt och låtsas i 2 år... Blir jobbigt att komma ihåg vilken person man skulle vara och när man skulle va det...

I allfall så har jag konstaterat att Jag är förbannat bra!!

Nu ska jag fasen ta mig ta tag i saker som jag "inte vågat". Vad kan hända?!
Och jag tänker inte ursäkta mig för att jag tänker, tycker, känner annorlunda. Får räcka nu.
Jag tänker fråga, även om jag oroar mig för svaret, för ingen har dött av ett svar. 
Det enda som kan hända är att du får ett svar... Allra käraste syster har så mycket som jag är lite avis på.
Hon konstaterar, debatterar och ifrågasätter, och hon är jäkligt säker på sin sak när hon ger sig in i diskussionen.

Men jag tänker inte "bli" henne. Jag tänker fortsätta vara mig själv med mina egenskaper... utan ursäkterna!

Idag njuter jag av att vara just Anki... Har hört att det är en bra kvinna. ;)

Idag bakar jag kakor till klassen... Kolasnitt & chokladbollar, mina special-chokladbollar... Ingen som gör som jag!

Och appropå kakor...
Vad gör man när man står inför ett val, där man som sagt både vill ha kakan och äta den?
I detta fall går det inte att säga att man tar den som är bäst, för här är båda bäst!
Den ena för själen och den andra som för dig som person...

Som att jämföra Budapestrulle med Prinsesstårta! Och ni hör ju själva hur omöjligt det är!!

Göra plus och minus lista? Funkar inte.
Ha båda kvar? Va, funkar ju inte heller! Vill ju "smaka" på båda...

Väljer man av kärlek eller väljer man det som utvecklar en...?
Ja ni ser, vilken sits jag sitter i...

Förslag emottages tacksamt!

Ojojoj vilken fantastisk dag jag hade igår!!

På morgonen åkte jag och fina kompis J till Ullared. Mitt favvoställe!
Var framme klockan 11 och lämnade stället klockan 15.58. De stängde 16...
Hade bekymmrat oss lite över att vi inte hade några bra cd:s att lyssna på, men stereon var bara på i ca 2 min när hon hämtade mig, sen stängdes den av. I Våxtorp fick vi stanna för att köpa vatten, traggade så mycket att halsen tog stryk.
Jag hade dock redan ont i halsen, och inte blev det bättre av att jag inte kunde hålla tyst...

Lagom med folk, bra fynd gjordes (bla en flaska kolsyrat vatten som jag återkommer till) och inte blev det speciellt dyrt heller.
Kände mig lite halvkass under hela dagen. Men skam den som ger sig i Ullared! Här kämpas till sista blodsdroppen!

Så styrde vi hemåt, och det goda mineralvattnet åkte fram. Smaksatt med jordgubb. Mumma!
Kompis J körde, och jag drack vatten. Så blev minsann hon också törstig och ska öppna sin dricka.
Den hade dock blivit skakad... upptäckte vi. Vilket slutar i att J sprutas ner fullkommligt. Fick tag i en scarfs att torka av sig med.
I Halmstad stannade vi till för att köpa mjukglass med kolasås. (Kolasåsen var slut i hela Halmstad, så det blev ingen.)
När vi hoppar ur bilen säger J att:
- Annica, jag är alldeles blöt i hela häcken.
- Ah, så illa kan det inte va. säger jag och ber henne böja sig fram.
Möttes av detta...

 

Fy för den lede vad jag skrattade! Jag stod och flätade benen för att inte få samma fina fläck på mina byxor, och sa att detta måste jag ha på foto. Så där stod vi. Jag med kameran mot J:s häck, skrattande med alla Halmstads Mc Donalds besökare som publik.

Sen vidare hem...
Väl hemma var grillen på G, köttet marinerat och potatisklyftorna i ugnen. J:s make var på plats, Allra käraste syster med familj och min egen familj satt och väntade. Och barnen sprang runt och lekte. Bordet fylldes med alla tänkbara läckerheter.Förvandlades lite till ett slags knytkalas. Alla hade med sig något och man tog av det man ville.
Så gott det var!

Sen spelades ett par rundor kubb, ett par öl och nån drink slank ner och en massa Ipren...
Jag stod för Iprenen. Kände att jag var nog inte riktigt kry, så tjocka strumpor och en filt agerade finkläder.

När sen gästerna lämnade oss, kröp jag ner i sängen och frös som ett djur.
Låg där under täcket och kände att jag faktiskt nog hade lite feber...
Sen funderade jag på dagen som gott... och kände ren och skär lycka!

För att få vara omgiven med dem som man tycker om och älskar är LYCKA!
Dom finns ju där för att de förmodligen tycker om dig också...

Idag går jag på bio med flickorna och kollar på Hannah Montana - the movie.
Lycka? Ja för mina flickor. Och är dom lyckliga så är jag det med...