Mamma Ankis blogg

"Vänner är familjen vi själva väljer": läste jag på ett kylskåp hemma hos bekanta... Det stämmer såå bra...

Förutom min Allra käraste syster, så har jag en vän jag har känt i 28 år, Kompis S.

Vi träffades som 6-åringar på lekis, hon tyckte jag såg snäll ut, frågade om jag ville leka och på den vägen är det.
Vi har gått i genom så mycket tillsammans. Och både hon och jag vet att den andra ständigt finns kvar.
Hur man än har betett sig, så har vi alltid kunnat be om ursäkt och den andre har alltid tagit emot ursäkten.
Och sen har vi funnits där för varann för att trösta...

Jag vet att hon känner mig utan och innan, på gott och ont, och hon tycker om mig ändå... Och vice versa...
Det är kanske en av anledningarna till att vi finns kvar för varandra? Vi har liksom gjort oss oumbärliga för varann, tack vare att vi har växt upp tillsammans.

Vi har kunnat ha perioder av år som vi inte har hört av oss till varann, i och med att småbarnsåren inföll vid olika tidpunkter i våra liv, men när vi väl har hörts av så är allt precis som vanligt. Som att åren bara har varit ett par timmar...
Jag vet att Kompis S alltid vara en del av mitt liv, och jag en del av hennes...
Och våra barn är självklara för varandra... De bara "finns där", de också...
Hoppas att de med får många underbara minnen att prata om när de blir vuxna...

Tänk att vissa människor betyder så otroligt mycket för en!

Men allvarligt!
Denna stress som julen för med sig kan inte vara hälsosam!
Så fort barnen hade haft skolavslutning i fredags, så kopplade jag av ALLT!
Fast har man då dessutom en svärmor i huset, så känns ju det inte riktigt ok... Man vill ju så mycket, och känner liksom att ens enda uppgift är att underhålla henne...
Vilken tur att hon då frågar:
- Är det ok om jag städar lite?
Men allvarligt, trodde hon verkligen att jag skulle säga nej?!
Så det satte vi i gång med, och hann dessutom med en liten middagslur... Fy vad jag älskar att sova middag!
Och det bästa av allt är som hon säger, som är så sant, så sant:
- Det blir jul i allafall. Även om det inte är kliniskt rent och tomtarna står perfekt.
Jag tycker hemskt mycket om min svärmor...

Så på lördag kväll var jag och maken bjudna på julfest hos ett par vänner.
Så underbart att få klä oss fina och gå iväg tillsammans, bara vi... Och vara "vuxna" bland andra vuxna.
Är så stolt att få "visa upp" min älskade man!

Idag har jag och lilla dottern N varit och handlat. Imorgon firar vi jul med en av mina stypappor... Har två...
Eller den ena är gift med mamma idag, och den andra har alltid funnits där för mig och min syster... Som en vän till familjen, men som fortfarande bara "finns" där för oss... Och det är han vi firar med imorgon.

I allafall... att åka och handla med lilla N är ett äventyr. Hon har hunnit träffa den RIKTIGA tomten, utanför Blomsterlandet där mistlen inhandlades. Hon har lyckats sjunga julsånger hela vägen i genom MAXI...
Och det är hemskt roligt att ha med henne när hon är på det humöret...
Hon gick och pekade på hyllorna samtidigt som hon undrade:

- Kanske vi ska ha en sån? Eller en sån? Eller kanske en sån? osv osv
Bakom henne kommer en äldre herre som säger:
- Ja eller varför tar Ni inte en sån?
Sen log han mot henne och gick skrattande därifrån.
- Mamma. Varför sa han så till mej? undrar hon.
- Han kanske hörde dej fråga mej, och ville skoja med dej? svarar jag
- Mmm... fast det killar så i magen när någon jag inte känner säger nåt till mej...
Hon ler, sen fortsätter hon sjunga för MAXI...

Jag har också kill i magen... Inte för att någon okänd bekräftar min sång på MAXI, utanför att allt ska bli färdigt innan jul...
Fast jag tror lilla N:s kill i magen är underbarare...

Så där ja!
Kanske inte det mest fantasifulla jag gjort, men fy fasen va gott det ska bli!
Chokladoman som jag är så passar denna tårtan utmärkt!
Fylld av vaniljkräm, nutella, lite jordgubbssylt och någon slags färdig tårtfyllning (choklad & vanilj) som jag var tvungen att smaka.
Barnen ville att jag skulle be mina kollegor att inte äta upp allt...

Oj hjälp! Hur återberättar man 7 månader...?
Sommaren kom och gick. En vecka tillbringades på Öland, och resten hemma eller på extrajobbet.
Minns så här i efter hand sommaren som underbar i alla fall.

Sen började min andra praktik... 16 veckor på ett och samma ställe...
Ska erkänna att jag var en aning skeptisk till min praktik...
Men insåg som tur var att det var ett superställe! Nu vill jag inte därifrån. Sista dagen imorgon, så idag bakar jag tårtor...
Ska erkänna att en av mina stora passioner är att baka... Och ÄNNU bättre är att få bjuda på det jag har bakat!
Njuter som en tok när jag får komplimanger, och faktiskt är det ingen ännu som klagat på mina bakverk.

Det är bara en sak med bakandet... Minsta lilla flickan vill så gärna vara med.
Jag uppskattar verkligen hennes intresse för matlagning och bakning. Hon har full koll på tsk, msk, dl osv.
Och det har varit en av tankarna med att "blanda in" henne i köket...
MEN... hon vill hjälpa till med allt!! ALLT!!! Man kan knappt gå ut i köket för att inventera och planera veckohandlingen, för då är hon där. Och hon har oftast ett hiiimla bra recept som hon har kommit på.
Jag brukar bejaka hennes experimentiella recept, fast ibland blir det bara stopp.

- Jaha N, vad ska man ha i ditt recept då?
- Man ska haaa... *funderar* ... lite riven ost... lite ägg... lite mandelmassa... lite mjölk... och lite ketchup!
Så är hon kvittrande lycklig över ingredienserna hon precis kommit på.
- Sen doppar man en brödskiva i det, och steker!
Hon är sååå nöjd, och ler med hela sig!
Hon har provat de är recepten ett par gånger, och hon äter upp varenda smula. Och självklart är det det mest underbara som någonsin lagats i ett kök!
Men nu har jag faktiskt börjat säga nej... det blir så... mycket i hela köket. För disken blir det ju inte så mycket jobbat med...

Så nu står jag där i köket och bakar tårtor själv... Fast jag njuter av varje sekund!
Ibland behöver man bara vara i fred med sig själv, lite vispgrädde och radio...