Mamma Ankis blogg

"Vänner är familjen vi själva väljer": läste jag på ett kylskåp hemma hos bekanta... Det stämmer såå bra...

Förutom min Allra käraste syster, så har jag en vän jag har känt i 28 år, Kompis S.

Vi träffades som 6-åringar på lekis, hon tyckte jag såg snäll ut, frågade om jag ville leka och på den vägen är det.
Vi har gått i genom så mycket tillsammans. Och både hon och jag vet att den andra ständigt finns kvar.
Hur man än har betett sig, så har vi alltid kunnat be om ursäkt och den andre har alltid tagit emot ursäkten.
Och sen har vi funnits där för varann för att trösta...

Jag vet att hon känner mig utan och innan, på gott och ont, och hon tycker om mig ändå... Och vice versa...
Det är kanske en av anledningarna till att vi finns kvar för varandra? Vi har liksom gjort oss oumbärliga för varann, tack vare att vi har växt upp tillsammans.

Vi har kunnat ha perioder av år som vi inte har hört av oss till varann, i och med att småbarnsåren inföll vid olika tidpunkter i våra liv, men när vi väl har hörts av så är allt precis som vanligt. Som att åren bara har varit ett par timmar...
Jag vet att Kompis S alltid vara en del av mitt liv, och jag en del av hennes...
Och våra barn är självklara för varandra... De bara "finns där", de också...
Hoppas att de med får många underbara minnen att prata om när de blir vuxna...

Tänk att vissa människor betyder så otroligt mycket för en!

Men allvarligt!
Denna stress som julen för med sig kan inte vara hälsosam!
Så fort barnen hade haft skolavslutning i fredags, så kopplade jag av ALLT!
Fast har man då dessutom en svärmor i huset, så känns ju det inte riktigt ok... Man vill ju så mycket, och känner liksom att ens enda uppgift är att underhålla henne...
Vilken tur att hon då frågar:
- Är det ok om jag städar lite?
Men allvarligt, trodde hon verkligen att jag skulle säga nej?!
Så det satte vi i gång med, och hann dessutom med en liten middagslur... Fy vad jag älskar att sova middag!
Och det bästa av allt är som hon säger, som är så sant, så sant:
- Det blir jul i allafall. Även om det inte är kliniskt rent och tomtarna står perfekt.
Jag tycker hemskt mycket om min svärmor...

Så på lördag kväll var jag och maken bjudna på julfest hos ett par vänner.
Så underbart att få klä oss fina och gå iväg tillsammans, bara vi... Och vara "vuxna" bland andra vuxna.
Är så stolt att få "visa upp" min älskade man!

Idag har jag och lilla dottern N varit och handlat. Imorgon firar vi jul med en av mina stypappor... Har två...
Eller den ena är gift med mamma idag, och den andra har alltid funnits där för mig och min syster... Som en vän till familjen, men som fortfarande bara "finns" där för oss... Och det är han vi firar med imorgon.

I allafall... att åka och handla med lilla N är ett äventyr. Hon har hunnit träffa den RIKTIGA tomten, utanför Blomsterlandet där mistlen inhandlades. Hon har lyckats sjunga julsånger hela vägen i genom MAXI...
Och det är hemskt roligt att ha med henne när hon är på det humöret...
Hon gick och pekade på hyllorna samtidigt som hon undrade:

- Kanske vi ska ha en sån? Eller en sån? Eller kanske en sån? osv osv
Bakom henne kommer en äldre herre som säger:
- Ja eller varför tar Ni inte en sån?
Sen log han mot henne och gick skrattande därifrån.
- Mamma. Varför sa han så till mej? undrar hon.
- Han kanske hörde dej fråga mej, och ville skoja med dej? svarar jag
- Mmm... fast det killar så i magen när någon jag inte känner säger nåt till mej...
Hon ler, sen fortsätter hon sjunga för MAXI...

Jag har också kill i magen... Inte för att någon okänd bekräftar min sång på MAXI, utanför att allt ska bli färdigt innan jul...
Fast jag tror lilla N:s kill i magen är underbarare...

Så där ja!
Kanske inte det mest fantasifulla jag gjort, men fy fasen va gott det ska bli!
Chokladoman som jag är så passar denna tårtan utmärkt!
Fylld av vaniljkräm, nutella, lite jordgubbssylt och någon slags färdig tårtfyllning (choklad & vanilj) som jag var tvungen att smaka.
Barnen ville att jag skulle be mina kollegor att inte äta upp allt...

Oj hjälp! Hur återberättar man 7 månader...?
Sommaren kom och gick. En vecka tillbringades på Öland, och resten hemma eller på extrajobbet.
Minns så här i efter hand sommaren som underbar i alla fall.

Sen började min andra praktik... 16 veckor på ett och samma ställe...
Ska erkänna att jag var en aning skeptisk till min praktik...
Men insåg som tur var att det var ett superställe! Nu vill jag inte därifrån. Sista dagen imorgon, så idag bakar jag tårtor...
Ska erkänna att en av mina stora passioner är att baka... Och ÄNNU bättre är att få bjuda på det jag har bakat!
Njuter som en tok när jag får komplimanger, och faktiskt är det ingen ännu som klagat på mina bakverk.

Det är bara en sak med bakandet... Minsta lilla flickan vill så gärna vara med.
Jag uppskattar verkligen hennes intresse för matlagning och bakning. Hon har full koll på tsk, msk, dl osv.
Och det har varit en av tankarna med att "blanda in" henne i köket...
MEN... hon vill hjälpa till med allt!! ALLT!!! Man kan knappt gå ut i köket för att inventera och planera veckohandlingen, för då är hon där. Och hon har oftast ett hiiimla bra recept som hon har kommit på.
Jag brukar bejaka hennes experimentiella recept, fast ibland blir det bara stopp.

- Jaha N, vad ska man ha i ditt recept då?
- Man ska haaa... *funderar* ... lite riven ost... lite ägg... lite mandelmassa... lite mjölk... och lite ketchup!
Så är hon kvittrande lycklig över ingredienserna hon precis kommit på.
- Sen doppar man en brödskiva i det, och steker!
Hon är sååå nöjd, och ler med hela sig!
Hon har provat de är recepten ett par gånger, och hon äter upp varenda smula. Och självklart är det det mest underbara som någonsin lagats i ett kök!
Men nu har jag faktiskt börjat säga nej... det blir så... mycket i hela köket. För disken blir det ju inte så mycket jobbat med...

Så nu står jag där i köket och bakar tårtor själv... Fast jag njuter av varje sekund!
Ibland behöver man bara vara i fred med sig själv, lite vispgrädde och radio...

Jaha... Maken N och flickorna åkte på cirkus, och jag och sonen A stannade hemma. Skönt! Kände inte alls för att titta på hästar och gummimänniskor... Helt plötsligt flög det över mig, den där känslan som är så skön, energin!
Satte igång och började städa flickornas rum som knappt syntes för alla Barbies och Polly Pocket dockor som låg ÖVERALLT!
Fast jag har kommit på ett sånt bra system för denna sortens oordning. Man samlar helt sonika ihop allting i en hög/ett berg i mitten av rummet, och arbetar sig sedan utåt. Oj nu kan man till och med se golvet! Plus att man behöver inte tassa på tå när man ska in och prata med sitt barn... om man nu hittar henne där under alla Barbies.

Sen kommer så klart sonen och talar om att de har ju friluftsdag i morgon. Matsäck ska med.
Just det, och han önskade pannkakor och en kanelbulle. Det visste jag ju egentligen...
Det var bara att ställa sig och vispa smet, steka 6 pannkakor (en blev uppäten direkt), och smälla ihop lite chokladmuffins. Han kunde avstå sin kanelbulle, sa han.
Goda blev de också! Och helt plötsligt var jag världens bästa mamma, för "hur många kommer ha med sig nybakta muffins i sin matsäck?"
Tja jag känner mig faktiskt otroligt nöjd...

Sitter just nu i skolan, och på schemat står det "filmdags"...
Har precis kollat på "Plötsligt i Vinslöv" & på "Hästmannen". Vilka orginal det finns, och som de bemöts av samhället!
"Hästmannen" är en film som jag tycker alla borde se. Om en man som bor ensam i en liten stuga, som sköter hästar och kor utan några moderna redskap. Tänk om alla var så ödmjuka och lyckliga inför så lite i livet...

Nu mår jag bra! Jag har fått skratta och gråta på en och samma förmiddag! Sen väntar målning av husvagnen, sol, trädgård, hinderbana och saft på gräset med min underbara familj i eftermiddag.
Så lycklig jag känner mig, över så "lite"... Och allt är min egen förtjänst även om maken N är med på ett hörn.
Jag är tacksam över att jag kan se allt jag har!

Jaha, nu har två av väggarna (klädda med någon slags textil-nättapet) blivit målade i vit. Den vansinnigt fula bruna tapeten suger färg nåt så fruktansvärt och dessutom är inte ytorna i en husvagn såå enkla att måla! Fasen vad trångt det är överallt!

I alla fall så begav jag mig ut i husvagnen igår kväll och skulle vara nyttig. Åh så kul det skulle bli att måla och oj vad roligt det är att renovera sin egen husvagn... Mmm, om man fick vara SJÄLV och fixa. MEN jag har ju en liten dam som gärna hjälper till med allting. 

Jag och lilla N satte igång, hon med pensel och jag med roller. 
- Vilken tur att jag fick hjälpa dej, mamma! kvittrar hon.
- Ja visst...
- För annars hade du ju inte haft någon kompis. Allt går mycket bättre om man jobbar tillsammans.
- Mmm, men försök att inte måla på listen, fönstret, taket, hyllan eller karmen. 
En liten stund innan bad jag henne att springa in och hämta en burk med vatten och en tvättsvamp, för att tvätta bort allt som kommer utanför. Hon kommer springade med det och en rulle maskeringstejp.
- Pappa sa att vi skulle ha den tejpen, fast jag förstår inte varför... Varpå hon lägger undan tejpen och sätter i gång igen.
Lilldamen målar och sjunger schlagers, Linda Bengtzing, E-type, Frida och Amy Diamond, och då och då kommer där ett litet "Ojdå, ah det gör inget" från hennes mun.
Jag har ju redan listat ut att jag kommer få gå och torka bort färg där hon har varit. Fast det gör inget, för hon har faktiskt lyckats grunda ett par av väggarna... Inte illa.
Det stämmer ju som hon säger, att man jobbar bättre om man hjälps åt, jag behöver ju inte grundmåla de väggarna i dag. 
Jag tror dock att jag skickar ut maken N att måla i kväll, jag kan ägna mej åt att sy dynor och gardiner när det blir dags!

Efter en stunds avtorkande av överflödig färg på lister, karmar och hyllplan lägger jag ner penslen för dagen.
Reagerar inte så mycket över hur trädgården ser ut just då, men en stund senare när jag går ut så ser jag...
ALLA trädgårdsmöbler, bänken där vi sitter och myser, maken och jag, och även den lilla rutschkanan är placerade i en lång rad fram till studsmattan! 
- Ok? Vad har hänt här? frågar jag Maken N.
- Det är ju en hinderbana ser du väl? svarar han som om det var det självklaraste i världen och som att jag var det mest oförstående person som fanns.


Fast så klart, det ser jag ju! Man måste bara se det genom barnens ögon!
För mig var det en stökig, rörig trädgård som inte inbjöd till nåt speciellt mysigt umgänge, men när jag nu har sett barnen klättra, kasa, krypa och ta sig fram till studsmattan så förstår jag! 
Vem behöver betala dyra pengar till tivolin och sommarland, när man har möjligheterna att fixa hinderbanor i sin egen trädgård?!
Hinderbanan står kvar precis som den lämnades igår kväll, och den kommer nog se likadan ut fram till nästa vecka, om barnen får bestämma. Kan hända att en och annan lian eller nåt oöverstigligt berg tillkommer i banan, men då får de fixa det själva... Men allt går ju mycket lättare om man jobbar tillsammans.

 

Ja då har halva dagen försvunnit...
Middagen, en fusk moussaka utan aborgine, har avnjutits, en liten middagslur har hunnits med och köket har blivit städat. Vilket fint kök vi har när man kan se hur det ska se ut!
Maken N har klippt grässet och minsta flickan N är hos kompis och leker. Så lungt det är här när man inte har en otroligt pratglad och social liten 6-åring, som vill ha ens uppmärksamhet hela tiden. Vare sig man sitter på toa eller läser tidningen.
- Vill du höra en sång mamma?
-Mmm, fast jag vill gärna läsa tidningen...
-Men det är en jättebra sång.
- Ja, sjung då, jag lyssnar.
- Men titta på mej!
- Men snälla N, jag HÖR dej!
- Men kolla när jag gör en volt på studsmattan! Jag kan ännu högre nu!
- Men snälla N! Sjung nu då och gör volten! Jag tittar!
Varpå lilldamen voltar så man sätter kaffet i halsgropen och sjunger för högan sky. Sen är hon nöjd.
Vilken tur att man inte sätter en massa jobbiga spår i henne :"Min mamma vill aldrig lyssna på mej och hon SER mig dessutom inte".
När hon är klar på studsmattan kommer hon springade med sina solrosor, sådda från frön på dagis, och vill ha hjälp.
- Mamma, kan vi plantera dom här nu?
Sekunden efter är halva köksgolvet täckt av blomjord.
- Ojdå...
Då biter man sig i tungan och krystar fram ett leende... Lilla N hämtar dammsugaren och dammsuger köksgolvet för andra gången idag. När hon är färdig studsar hon ut på studsmattan och sjunger för alla grannarna.
Med en 6-åring i huset är det aldrig händelselöst...

Så här ser de då ut, mina dissade sektionsavdelare. Får väl höra vad Modeprofeten J, även min kära svåger, tycker... Kan redan höra hans asgarv...

Oj vilken dag det har varit!
Började med att jag och maken N fick sova till tjugo i tio (!), varpå N fäller en kommentar om att "han sovit för länge"...  Kära nån, jag njöt av att inte ha behövt gå upp! Jaja, därefter satte den kreativa lördagen igång.
Som jag trodde, N gick ut i husvagnen och jag fick sköta köket och det som "behövdes" fixas där.
Ut och mäta, såga, måla brädor som förvandlades till sektionsavdelare ovanför köksskåpen. Så fint så fint, tyckte jag ända till kära syster kom med barnen. "Det ser ut som att ni har tänkt fästa något där, det ser ofärdigt ut"...
VA?! Mina fina sektionsavdelare! (Fast jag håller med henne, det SER ut som att något saknas)...
Så... det blir någon slags täckskiva där.

Sen har hon mage att säga: "Fyll inte utrymmet bara med en massa skit, kopparkittlar och sånt. Det blir för mycket mormor över det". Men allvarligt, hur många kopparkittlar äger jag?! Och jag vet att jag är expert på att fylla diverse ställen med "plock", men att tro att jag skulle börja samla på kopparkrafs också... Skönt när någon är ärlig mot en och inte bara låter en hållas, för DÅ hade jag kanske haft massor av krus och kittlar överallt! Tack kära syster!
I vilket fall som helst så är jag och maken N OOOTROLIGT nöjda med vår dag! Vi kan inte sluta berömma den andre om hur duktig han/hon har varit, och hur mycket vi har fått gjort. Kanske inte en massa tvungna måsten, utan bara frivilliga måsten...

Hoppas barnen somnar tidigt ikväll så att jag kan bänka mej framför tv:n, fast det är nog inga bekymmer när dom har varit ute hela dagen. Det nyttiga smittar av sig, för dom har minsann städat och pyntat i den fallfärdiga lekstugan. Och har de inte suttit där inne och fikat så har de varit på studsmattan. Man fattade inte när man var barn varför vuxna inte ville tillbringa timmar på Tomelilla sommarlands studsmattor, men NU förstår jag! Oj oj så många vilande muskler som används, och vilken träningsvärk man får...

Nä nu är det dusch, natta barn och sen soffan! Det har jag gjort mig förtjänt av!

Så, efter ett par timmar hos min kära syster, är vi hemma igen...
Nu har man hunnit sjunga, dansa, leka med tågbana, städa (?) med lille T och druckit kaffe. Känner mig så tillfreds efter nån timme tillsammans med söstra mi...
Men nu väntar en lugn kväll med godis, TV och en och annan renoveringsdiskussion... Får väl se om maken N håller med mig om vad som BEHÖVS göras klart i köket. Han håller ju på att renovera en husvagn, nästan från grunden, så han tycker nog att jag kan sköta köksfixet... Trevlig fredag!

Till min kära Syster

Att gå genom livet och känna sig halv
Att vara så beroende av en annan människa så det blir ett handikapp
Att känna sig otillräcklig om man inte har den personen vid sin sida
Att älska någon så det gör ont! (En smärta som är ljuvligt underbar...)
Jag känner  ALLT detta fast jag egentligen inte behöver göra det...
Men jag gör det gärna, för jag har ju DEJ!
Du gör mig hel, min älskade lillasyter!

Så! Nu vill jag också ha en blogg...
Får väl se vad jag ska skriva om. Fast tänker jag efter så händer där ju en del saker under dagen, så NÅT ska jag väl kunna berätta om!?
Vi får väl se om något spännande har hänt under dagen...