Dagens outfit...
Kostar det då lite mer än vad en vanlig Svensson har råd med så är det extra "coolt" liksom...
Självklart fattar jag väl också att de faktiskt finns de som är intresserade av mode och sånt, men när de skrivs om det överallt...
Då ska väl inte jag vara sämre!
Dagens outfit:
Svarta mysbyxor inhandlade på MAXI för 2 år sen på rea 79:-
Rosa linne ärvt av mamma, 10 år gammalt
Svart kofta ärvd av en kompis som gick ner i vikt
Svarta "menstrosor", 15 år gamla (ni vet såna fula, urtvättade, sletna som man bara har vid mens)
Röda glittriga raggsockor, julklapp från julen 2006
Blå alldeles för stor morgonrock som egentligen tillhör min älskade Make, present till honom från hans mamma
Tja... ser väl inte speciellt sensuell ut för tillfället, men jag couldnt care less om man så säger...
Perfekt klädsel för soffan, popcorn och Lets dance...
Sjukt samvete...
Tredje dagen jag ligger fullkomligt utslagen. Genomförkyld och matt.
Vaknar tidigt tidigt bara för att vara tvungen att ta Ipren för att kunna fortsätta sova, då huvudet känns som att det ska sprängas när som helst. Har ätit lite fler Ipren de här dagarna än vad som rekommenderas, men jag hade fan inte klarat det annars... Kan fan inte ens sova...
Maken har fått köra pojken till skolan de här dagarna. Och jag får dåligt samvete för att jag inte tillför huset/familjen något...
Men jag har verkligen inte varit förmögen till det!
Så frågar man Maken om "allt är ok", och får till svar "att det är det".
Ändå tycker jag mig höra något dolt i hans röstläge... Som att "jag är trött på att ta allt själv, att sköta om dig, att dalta"...
Men det är kanske jag som förvränger allt? Förmodligen...
Men det är ju hemskt att man efter 13 år inte litar mer på det som sägs, att man gör sina egna tolkningar...
JAG tyckte ju synd om honom när han var sjuk, och jag tog utan att gnälla allt i hemmet när han "bodde" på soffan, så varför skulle det inte vara så nu? Klart han tycker synd om sin älskade fru...
Det är nog bara influensan som spelar mig och mitt samvete ett spratt...
Familjen med influensa...
Flickorna hämtades igår från skola och dagis, kändes lite varma, tempen togs och visade 38,5.
Båda två...
Jag började känna mig dålig i skolan under dagen, men jag har för sjutton inte tid att vara sjuk nu!!
Massor att göra i skolan, och hemma ligger en make med, en av doktorn, förmodad lunginflammation.
Men hallå! Om jag då dessutom blir sjuk, vem ska hålla ställningarna då?!
För hur det än är så är det lättare att vara sjuk om man vet att ens älskade är på benen och tar tag i allt det där som "måste" göras.
Det var bara till att glömma skolan i morse. Vaknar med värk i precis var enda muskel, feber och hosta.
Visserligen ligger min så kallade "feber" bara på 37,7, men fy attan vad kass jag blir av bara en sån liten höjning.
Vilken tur det är att barnen är lite slöare när de har feber, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Dagen har tillbringats i sängen, fullt påklädd, lite te och Ipren.
Och på samma sätt kommer jag avsluta dagen också.
Samba och hosta...
Han tycker egentligen inte alls om att dansa, men när då hans kära fru kommer och ställer sig lite snyggt intill honom, ser på honom med bedjande ögon och nynnar lite, samtidigt som hon gungar lite romantiskt, så ger han upp.
Vi övade minsann in ett par steg, till något som skulle kunna vara början till en samba.
Barnen ville också vara med, men det var faktiskt koncentration på högsta nivå, så de fick allt vara snälla och vänta tills föräldrarna var klara. Som vi skrattade! Men i vårt hus är vi sambamästare!
Lördagen tillbringades i nya vänners lag. Mamma och Pappa och deras lilla fantastiska Ni.
Jag vet inte vad det är med små barn och våra barn, men våra barn fullkomligt älskar de mindre.
Vilken tur att de små har en röst så de kan tala om att:
-Jag vill inte att du bär mig! Jag vill inte att du pussar på mig! Jag kan själv, jag behöver ingen hjälp! osv
Det är bara det att våra tre underbara barn inte kan låta de vara ifred från pussar, kramar, gos och hjälp.
Det var en ösig kväll, med tacos, vin, skratt och sällskapsspel.
Såå trevligt att träffa nya människor. Och ännu trevligare när man känner efteråt att; det gör vi om!
Sen i söndags vaknar maken N med 39,2 i feber och världens hosta. Jag hade inte sovit många timmar på natten på grund av att han skulle skeda min svala kropp med sin varma kropp. Och dessutom ligga och vrålhosta en gång i kvarten.
Så igår kväll bestämdes att han fick inta soffan, så att åtminstone en av oss orkade gå upp och köra barnen till skolan.
Då sov jag inte mycket heller... Han var ju inte där.
Så tomt, kallt och ensamt. Ingen som andades, snarkade (jo min älskade, du snarkar faktiskt) eller kröp in under mitt täcke... I natt får han faktiskt ligga kvar, eller åtminstone tills jag har somnat.
Det är ju vi två mot världen.
I nöd och lust. I skratt och gråt. I feber och hosta.
Lets dance!
Har upptäckt att jag och flickorna uppskattar vår tid framför tv:n just på fredagkvällarna mellan 20-21,30...
Trodde inte det skulle vara ett program som tilltalade mig/oss, så det är först nu vi kollar på det.
Så imorgon blir det dans i köket. Då provar vi slowfox, pasodoble (?), tango osv... Allt vi har lärt oss.
Och vi är faktiskt otroligt duktiga!
I våra ögon, kastar vi varandra två meter upp i luften, snurrar pirruetter som bara den och gliiider fram graciöst över golvet. Vi är så smidiga att ögonen tåras. Tycker VI!
Tror dock inte att de som har sett oss utöva danserna håller med...?
Fast egentligen, vem bryr sig?!
Bloggkartan
Har precis lagt till mig på bloggkartan här:
http://bloggkartan.se/registrera/8933/haessleholm
För att få vara med var jag tvungen att skriva ett inlägg med adressen... :)
Mördarfår...
Stora pojken A är hemma för feber... Vaknade i söndags efter festen med 40 grader... Och ingen röst har han heller...
Nu är det så här med mina barn, och med mig själv också för den delen, att vi kan verkligen inte sova när vi har feber.
Kroppen känns obehaglig, och huvudet kan inte slappna av. Sen pratar de så fort hela tiden också. Liksom feberhallucinerar.
Igår kväll var en sådan kväll när Stora pojken A inte kunde sova. Trots att han de här dagarna ligger inne hos Stora flickan N i våningsängen så var han "rädd".
Klockan 22.30 utspelades följande:
- Men snälla A, sov nu! Sluta ligg här och tragga, du kommer väcka allihopa. fräser jag trött som bara den.
- Men N:s klädhängare ser ut som ett får. svarar han.
- Ok, men vad skulle ett får kunna göra med dej då? frågar jag ÄNNU surare.
- Döda mej kanske?! kränger han tillbaka, och tittar på mej som att jag var den mest korkade person han mött.
- A! Nu får du sluta! Får dödar inga personer! vid detta laget nästan kokar jag!
- Men det är ju inte så att fåret är obeväpnat!! fräser A tillbaka.
Jag inser då att han verkligen SER ett beväpnat får. Stora flickan N:s klädhängare med morgonrock har förvandlats till ett mördardjur. Och jag fattar, i hans ögon, ingenting!
Allt slutade med att han fick gå in i sin egen säng. Och imorse vaknade ha i Stora N:s överslaf igen...
Inte konstigt man är trött idag...
Systers 30-årsfesttårta
Så här blev den ena tårtan som jag gjorde till min systers 30-års fest i lördags. Ett lager med nutellakräm (nutella vispad med grädde) och ett lager av dumlefluff (dumlekolor smälta i vispgrädde. Svalnar över natten, för att sen vispas till "fluff") och hela tårtan täcktes av kakaogrädde.Kallorna är gjorda av MMF (marshmallowfoundant).
Tänk att det aldrig blir riktigt som man har tänkt sig, hade egentligen en annan bild i huvudet om hur det färdiga resultatet skulle se ut, men ALLA tyckte den var jättegod. Och det var den med, det är ju huvudsaken.
Fick till och med frågan om jag kunde tänka mig att jobba extra hos min morbrors cateringföretag. Han sa att de får en hel del förfrågingar om bröllopstårtor... Får väl se hur det blir med det, men visst blir man stolt!!
Poolträning...
Man kan bara tillbringa en dag i vår trädgård för att vakna upp dagen efter med träningsvärk i hela kroppen.
I slutet av sommaren, tidig höst, så stod vår pool fortfarande otömd... Dålig planering, jag vet...
Och sen kom vintern... och bottenfrös hela schabraket.
Men igår fick jag nog!
Utrustad med stövlar, mössa, spade och två av barnen skred jag till verket.
Hoppade ner i poolen och började hacka febrilt för att orsaka en enda spricka... Tänkte att det skulle bli som på sjöarna i filmerna där folk går igenom isen.
Och se på sjutton, det funkade!
Så fort första sprickan var fixad, så hoppade jag och Pojken A & Lilla N runt på isen för att "fixa" fler bristningar.
Som vi skrattade! För så himla enkelt var det inte...
10 cm tjock is, och under den10 cm grumligt vatten. Dessutom en helsikes massa leksaker som diverse barn roat sig med att kasta i.
Som klumpiga Bambisar på hal is, kasade vi rundor. Höll oss i kanten för att inte trilla, men en halvtimme in i leken trillade första man, Lilla N.
Men hon studsade snabbt upp igen, och fortsatte...
Isblocken som blev lyftes över kanten och blev liggandes på gräset.
HJÄLP vad is är tungt!! Så nu ser det ut som att det har gått sönder en JÄTTE glasvas i vår trädgård...
Maken N kom ut och hjälpte till med det sista, som var att få upp den tömda poolen över studsmattan.
Upp på altanen, klädde av oss allt blött, in och fixade det sista med köttgrytan, tvättade de blöta kläderna, ut och städade bilen, för att sen slänga mig i soffan... Funderade över varför jag var så seg vid klockan halv nio, men insåg att dagen hade innehållt en hel del uttröttande aktiviteter.
Somnade som en gris, och vaknade i morse med värk i muskler jag inte visste att jag hade.
Så jag tror att jag klarar mig ett tag till utan gymkort...
Level upp!!
Man måste bara ge barnen beröm för deras fantasier!
Stora pojken A lekte med Lilla N och Kusinerna S 5 år & T 3,5 år.
Och alla Ni som har barn, eller har hört talas om Pokemón, Digimon, Dinosaur Kings osv osv, vet ju att man "strider" mot varandra med diverse "gubbar/figurer" ´som man har tränat upp...
Detta har då utspelats i både vårt hus och i Kusinernas hus under både gårdagen och idag...
Små människor som springer runt och gör en massa konstiga ljud, attacker och "levlar upp" sina figurer.
- Mamma! Lilla T är i level 18 nu!!! utbrister Stora pojken A, och är så ärligt lycklig över att lilla Kusin T har lyckats träna sin påhittade figur.
Lilla Kusin T springer runt och är en fladdermus med pussmun... Men han har minsann kommit till level 18!
Lilla N blev sur. Hon ville vara på den högsta levelen direkt, och förstod inte alls varför hon var tvungen att träna sin gubbe. Men hon blev nöjd när hon fick ha en figur som hette "Discoflickan"... Hennes attack gick ut på att skjuta iväg discokulor med sina händer, och ur kulorna hoppade små discodansande gubbar ut... De skulle väl dansa ihjäl sina fiender, inte vet jag...? Då var hon nöjd, och satte direkt igång och tränade Discoflickan.
Kusin S var i full gång med att skjuta ljuspilar från en påhittad pilbåge i handen. Hon var ju Ljusflickan.
Det konstiga är att alla barnen är fullkomligt klara över reglerna. Det svåra är för oss föräldrar när det blir bråk. För helt plötsligt sitter man där och talar om för den ena att:
- Det förstår du väl att du också måste träna din gubbe? Du måste ju också kämpa för att komma upp i level. Och du kan ju inte göra den attacken om de andra säger att den inte har den färdigheten...
Jodå, på fullaste allvar löser jag alla problem som Fladdermusen, Discoflickan och Ljusflickan möjligvis ställs inför...
Fast ändå är jag kvar på samma level som jag började...
Home sweet home!
Helt plötsligt känner jag hur inspirationen över att skriva bara flödar!
Har varit en späckad vecka känns det som...
I skolan har det varit mycket arbete. Hemma har varit en sån vecka där Maken har jobbat eftermiddag, så från att jag kommit hem till barnens gonatt har jag varit själv. Rätt tuffa veckor... Mycket ska göras; läxor, kvällsmat, dusch, egna läxor, på få kvällstimmar. Beundrar alla ensamstående!
I torsdags ringde Maken till mig på mobilen när jag var i skolan. Han var tvungen att åka till akuten med Lilla N.
Hon hade trillat på förskolan och slagit upp hakan. Läkarna ville sy, men då fick hon panik!
Inte av allt blod, som hon hade fyllt både klänning och overall med, utan bara vid tanken på att sy! Så det blev till att limma och tejpa ihop den lilla hakan. Hoppas det inte blir nått ärr...
I fredags fick vi avliva vår ena katt. Vi tog hand om två katter från en familj som inte kunde ha dem kvar...
Det var bara det att honan var så präglad av sin förra matte och saknade henne så mycket, så i protest kissade hon ner hela huset. SÅÅ mycket kläder och skor vi har fått slänga!
Så det enda rätta var att avliva henne... Det är svårt att tycka om någon som bara förstör, och har en katt väl börjat kissa inomhus är det rätt svårt att vänja dem av vid det...
Fast vi kommer allt att sakna henne, lilla Grållan... Sov gott!
Nu flyttar jag!
Har skaffat ny bloggadress på ny plats: www.mammaankis.blogspot.com
Beslutsångest...
Ja eller inte ångest i sin rätta bemärkelse, men lite fundersam...
Har blivit medbjuden på fest ikväll, med min förra praktikplats(genom utbildningen)...
Bowling, tacobuffé och fest.
Har sett fram emot det så länge, och idag vill jag inte alls...
Har verkligen inte bestämt hur jag ska göra, och det värsta är ju alla påhittade anledningar jag kommer på för att inte gå dit...
Brukar det inte vara så att om man inte ser fram emot en fest, och man sen går dit, så brukar man ha jättekul?
Funderar...
Utmärkelse!!
Jag har fått en utmärkelse! Har knappt en aning om vad det innebär, men jag känner mig sååå glad!
Det är min snälla klasskompis Jessica som har nominerat mig med motiveringen:
"En vän till mig som visserligen inte syr (tror jag) men skriver på ett ärligt och skönt sätt om sin vardag som hustru och studerande trebarnsmamma."
Tackar tackar! Ler med hela ansiktet... :)
Nu ska jag ju då nominera 7 stycken jag också... Jag har/läser inte 7 olika bloggar...
Så jag nominerar de jag läser och tycker är värda att läsas...
De nominerade är...
Sagomamma - Min älskade syster. Hon skriver på ett allvarligt och humoristiskt sätt, som gör det lätt att känna igen sig i. Hon är dessutom en av de roligaste människor jag vet!
Herr N - Min älskade man. Han skriver om allt och verkligen ingenting! Man kan aldrig veta vad han ska skriva om... Men roligt är det och han skriver på ett jättebra sätt.
Sen kan jag bara inte låta bli nästa nominering... har inte en aning om ifall man måste känna de man nominerar personligen, men det gör jag i allafall inte med nästa person.
Calle Schulman - En sån rolig bloggare! Behöver jag skratta går jag in och läser vad han skriver, lite allvar ibland men oftast roligt. Tackar för skratten!
Om ni väljer att skicka den vidare så finns det vissa regler som följer med utmärkelsen. Reglerna är:
1.De som mottagit Utmärkelsen ska lägga upp en bild på den.
2.Länka till den bloggare du fick den från.
3.Ge den vidare till sju andra bloggare och länka till deras sidor.
4.Lämna ett meddelande i deras bloggar,så att de vet att de fått utmärkelsen.
Tack alla ni som skriver fina ord till mig i min blogg!
Sova länge...
Jaha i morgon återgår allt till det vanliga igen...
Alla rutiner med fritids, skola, jobb, hämtning och lämning av barn osv.
Sååå skönt det ska bli!
Man vänjer sig lätt vid att sova till 9.30, och det är ju skönt, men man stannar ju uppe längre på kvällarna också...
Även om jag igår, måndag, bestämmde att vi ställer klockan på 7.00 de två dagar som är kvar, så bävar jag för imorgon bitti... För det där med att ställa klockan och gå upp i tid höll bara igår morse...
Idag låg jag och gosade och snoozade med mobilen... och sov till halv 10...
Jag får väl köra slut på både mej själv och barnen fullkomligt idag, så de stupar i säng klockan åtta ikväll...
Och inte sätta mig själv vid datorn när de somnat utan gå och lägga mig jag också...
Jaja, får väl se hur det går. Om jag känner mig själv så blir klockan halv 12 ikväll också...
Sjuk Make & grym Fru...
Fast jo, han har faktiskt feber och har verkligen varit säng/soffliggande hela dagen.
Har barnen behövt åka iväg så har jag kört. Jag har sett till att maten har funnits på bordet och jag har målat sonens rum... Nu i efterhand så känner jag att jag faktiskt är lite mör...
Men det är fantastiskt vad man orkar när man "måste"...
Å andra sidan... det hade ju varit konstigt om inte jag och barnen också fick det Maken har...
Och tro mej, DÅ ska jag vara liggande!! Utan att ha dåligt samvete för att jag inte gör någonting...
Jag får vanligtvis det annars när jag är sjuk och inte orkar nåt... Måste lära mej att det är ok att inte orka...
Men idag har jag orkat ALLT, och om jag får säga det själv, jag är grym!
Testar igen...
Följ min blogg med bloglovin</a>
Älskade lille stora pojk...
Och ibland kan man bara inte prata om det med sina föräldrar... Så hade vi det igår kväll...
Sonen A grät, kände sig spyfärdig och kallsvettades över en tanke, ett problem han hade, och som han bara kunde prata med sin moster om...
Efter att ha försökt övertala honom i 1,5 timmar, om att det kommer bli lättare att somna om han pratar om det, så vågade han. (Och älskade lille pojk, vilken tur att det inte var "värre"..!)
Och både han och jag grät... Inte över "problemet", för i min värld var det verkligen inget att bekymra sig över, utan förmodligen över att alla spänningar släppte... Fast självklart behandlade jag hans problem som det problem det verkligen var för honom.
Sen kramades vi, och han somnade. Jag vaknade med tjocka, svullna ögon i morse...
Så underbart det känns att veta att min älskade lille store pojk har någon som han verkligen kan prata med.
Och som jag vet verkligen lyssnar, och vad som än har hänt, älskar honom lika mycket som hans föräldrar.
När allt känns jobbigt så gör han precis som jag, och vänder sig till min Allra käraste syster!
Så var det 2009...
På plats fanns goda vänner och deras barn. Kvällen var väldigt lyckad, och alla somnade gott vid halv 1...
Jag tillhör då inte de människorna som avlägger nyårslöften, tror att jag har för dålig karaktär...
Men jag har däremot ÖNSKNINGAR...
- Jag önskar att jag blir en ännu bättre människa... Både som mamma, fru och vän...
- Jag önskar att jag den 5/6 är en väl förberedd, nyutbildad behandlingspedagog som klarar av att förtjäna min nya titel väl!
- Jag önskar att mitt och makens nya drömprojekt om en utbyggnad av hallen blir verklighet.
- Jag önskar att Lilla N:s skolstart blir underbart ljuvligt positivt!
- Jag önskar att alla mina kära får vara friska...
Känns enklare med önskningar på nåt sätt... Då behöver jag inte förklara varför jag inte har gått ner de där 10 kg i vikt, eller varför jag fortfarande röker osv...
Men jag ÖNSKAR (i hemlighet) att 10 kg bara "försvinner" och att jag ska bli lite mer motiverad att sluta röka...
Men det har man ju önskat i minst 5 år i rad nu... Har blivit lite av en tradition...
Så jag följer traditionen i år också; I kväll degar jag i soffan med film, chips och läsk!
Gott nytt år!
Testar lite...
http://bloggkartan.se/registrera/8933/haessleholm
